Malmö, Försäljning, Emotionell Intelligens, Coaching
Jag har börjat lägga märke till något hos mig själv.
Hur ofta jag förklarar.
Varför jag inte gjort det jag tänkt.
Varför jag är sen.
Varför något inte blev som jag ville.
Och ju mer jag lyssnar på mig själv… desto tydligare blir det:
Är det verkligen en förklaring? Eller är det inte egentligen en ursäkt?
En ursäkt för att få medhåll. För att bli förstådd. För att bli omtyckt.
För att slippa känna det som är jobbigt.
Och jag känner igen det så väl.
Jag skulle träna… men jobbet kom emellan.
Jag hann inte.
Och ja, livet händer. Det gör det verkligen.
Men vad sker om jag stannar upp där och ställer en annan fråga:
Vad skulle hända om jag tog fullt ansvar?
Inte för att vara hård mot mig själv. Utan för att bli ärlig.
“Ja, jobbet kom emellan. Jag tränade inte. Jag prioriterade att göra klart”.
Och det var ett val.
Hur mår jag då?
Ett skifte sker.
Jag får ett lugn.
Jag slutar förklara.
Jag slutar försvara.
Jag har gjort ett val.
Och det här märks inte bara i det jag säger till mig själv. Det märks i hur jag möter andra.
Som när jag kommer sent till ett möte.
Det är så lätt att kliva in och börja förklara:
“Alltså bussen var sååå försenad. Så mycket trafik just nu…”
Men vad händer om jag istället stannar upp och inser:
Det här handlar inte om mig.
Det handlar om rummet jag kliver in i. Om människorna som redan sitter där.
Vad händer om jag inte skickar in min stress, min ursäktande energi i rummet?
För tillstånd smittar.
Vad skulle ske om jag istället säger:
“Förlåt att jag är sen.”
Och sen sätter mig ner.
Punkt.
Tar ansvar.
Vad blir synligt då?
En tydlighet.
Ett annat slags ledarskap – i det lilla.
Och samma sak i jobbet.
Kunden svarar inte. Offerten är skickad, och det blir bara tyst.
Det är så lätt att tänka:
“Åh typiskt. Kunden ghostar.”
Men stopp, stanna upp även här och fundera:
Gjorde jag mitt jobb grundligt?
Var jag tillräckligt nyfiken?
Förstod jag verkligen kundens behov?
Eller var jag helt enkelt för snabb? Jag var för eager att få iväg offerten, känna mig duktig.
Oj oj, detta skaver. Det blir en friktion.
Men det är också här kraften finns.
För i det ögonblick jag slutar lägga ansvaret utanför mig, och istället tittar på min egen del…
Då får jag också möjlighet att göra annorlunda nästa gång. Att ta nästa kliv i min utveckling.
Och det här går ännu djupare.
Hur ofta säger jag till mig själv:
“Jag har inte tid att träna.”
“Jag har inte tid att läsa.”
“Jag hinner inte träffa mina vänner.”
Och ju mer jag säger det… desto mer sant känns det. Jag marinerar min egen hjärna i att jag inte har tid.
Men vad händer om jag istället stannar upp och säger:
“Jag har valt bort det här just nu.”
Det kan beror på en massa saker, kanske för att jag inte har mått bra. Kanske har jag prioriterat annat.
Och vet du vad?
Det är okej. Verkligen okej.
Men i det ögonblicket händer något viktigt:
Jag slutar vara ett offer för min tid. Och blir någon som väljer.
Så nästa gång du hör dig själv börja förklara…
Stanna upp.
Och fråga dig:
Är det här en förklaring?
Eller en ursäkt?
Och vad händer om du istället tar ansvar?
Inte för att bli hårdare mot dig själv. Utan för att bli friare. För där någonstans börjar något annat.
Något mer ärligt. Något som faktiskt gör skillnad
Har även ett poddavsnitt om detta. Lyssna på Rise & Thrive med Charlotta: https://www.podbean.com/eas/pb-ckcs2-1a81307